Om rabatter och känslor
Kränka privatlivets helgd.
Katt- och kolaindex
Mitt Lunds Universitet
Voluntary Madness
Vår dubbla bild av Orienten
Bilden i väst av Mellanöstern och de människor som bor där är kluven. Araber är främmande och farliga, samtidigt som vi fascineras av sagor som Tusen och en Natt. Vi tycker att det är så långt borta från vår egen kultur, men ändå har vår kultur och religion sina rötter där. Så hur ska vi egentligen förhålla oss till ”Orienten”?
Genom hela västvärldens historia har även Orienten funnits med, och då speciellt Mellanöstern. Det var i Mellanöstern som de tidigaste civilisationerna uppstod. Det vi idag kallar mellanöstern ligger precis på andra sidan medelhavet, och var en del av romarriket. Det är alltså inte, som Bortre Asien och Amerika, något som vi västerlänningar anser oss ha upptäckt. Utan det har, på gott och ont, alltid funnits där. Det har varit annorlunda, men ändå väldigt likt vår egen värld.
När man studerar vårt förhållande till Mellanöstern finns det en bok som är obligatorisk läsning, Orientalism av Edward Said. I Orientalism utvecklar Said hur vi har ett dubbelt förhållande till Mellanöstern. Dels ser vi araber, för det är oftast araber vi tänker på, som oärliga, konfliktbenägna och barnsliga. Dels ser vi myten om ”de arabiska nätterna”, mäktiga sultaner, förföriska magdansöser och flygande mattor. En magisk värld som vi har fått i oss i generationer genom sagor som tusen och en natt.
Oavsett om vi är orientalister av det gamla gardet, och dras till allt exotiskt, eller om vi är rädda för dessa primitiva och krigsivrande muslimer, så har vi, naturligtvis, inte en sann bild av Orienten.
Den postkoloniala teorin, där Said anses vara ett av de viktiga namnen, säger att vi i väst försöker göra andra kulturer till en motbild av oss själva. Genom att säga att den andre är barnslig, våldsam och ociviliserad så framstår vi själva som fredliga, rationella och helt enkelt bättre. Dels är detta psykologiskt viktigt för oss, för att vi skapar vår egen, positiva, självbild genom detta. Dels är det ett sätt att rättfärdiga att väst lägger sig i politik i Mellanöstern.
***
Said uppmärksammar i sin bok bara det anglosaxiska och franska förhållandet till Mellanöstern, och främst inom politiken. Men argumenten fungerar även på svensk media. I Sverige kan vi se att man försöker måla ut ”araberna” som dåliga.
Media uppmärksammar hedersrelaterat våld, främst hos familjer med ursprung i mellanöstern. Detta förstärker bilden av den våldsamme, ortodoxt religiöse orientalen, och tar fokus från det faktum att våld inom familjen sker även bland etniska svenskar. Vi har definierat vår rationalitet och fredlighet genom att låta ”de andra” vara värre än vi.
I boken Sanningens många nyanser av Berhang Kianzad och Lasse Sandström skriver författarna om bra exempel på mångfaldsjournalistik i andra länder. Och om en del riktigt dåliga exempel från Sverige. De skriver om en artikelserie som Sydsvenskan gjorde 2006 som handlar om muslimer, där en stor del av rubrikerna innehöll ord som ”terrorist” eller ”extremist”.
Rent generellt säger de att media har en tendens att koppla samman enstaka ”terrorbrott” med hela den islamska världen, istället för att se det som en enstaka händelse. Dessutom pekar de på att det begås mycket fler hatbrott mot muslimer i Sverige än det begås terrordåd. Detta tar media inte upp.
Kopplingen mellan islam, eller araber, och terrorism har så klart ökat sedan elfte september 2001. Terrorism och muslimsk fundamentalist är ord som förekommer ofta både i tidningar och i politisk retorik. Speciellt från USA:s sida.
USA har motiverat både sin närvaro i Irak och Afghanistan med att där ska finnas terrorister. Man kan fråga sig om deras närvaro i dessa, och andra, länder inte snarare visar på ett slags kolonialistiskt tänkande.
USA måste rädda dessa stackars orientaler som inte vet bättre. De ska upplysa dem, i den mån det går, om hur de ska leva och utforma sina samhällen. Det finns naturligtvis också andra anledningar till invasionerna, men mycket av retoriken riktar in sig på ”hotet” mot USA och dess livsstil. Samt på hur dessa länder måste frälsas från o nda ledare och fundamentalism.
***
Som en kontrast till det hotfulla Öst finns också en stark känsla av samhörighet med Mellanöstern. Detta beror mycket på att kristendomen har sina rötter i Mellanöstern och att våra heligaste platser ligger i nuvarande Israel.
Israel är lite av ett specialfall. Ett judiskt, och ibland mer västerländskt land, mitt bland de muslimska. Men Israel är viktigt i ett orientalistiskt sammanhang eftersom mycket av vår bild av Mellanöstern utgår från Israel. Både genom media och genom religion och kultur.
Den amerikanske journalisten Thomas Friedman, som har varit mellanösternkorrespondent för New York Times, skriver i sin bok ”From Beirut to Jerusalem” om detta. Han skriver att Israel är ett av de länder i världen där det finns flest utrikeskorrespondenter jämfört med hur stort landet är.
En av anledningarna, enligt Friedman, är att vi blir mer intresserade av nyheter när det handlar om en plats vi känner till. Och vem känner inte igen namn som Jerusalem, Betlehem och Röda havet? Även om många i Sverige idag inte är särskilt religiösa känner vi ändå till namnen, eftersom det är en del av vår kulturella historia. När vi slår på nyheterna och vi hör dessa namn så hajar vi till och lyssnar, även om vi aldrig varit i Israel.
Väst, och speciellt det kristna väst, anser också på sätt och vis att Israel/Palestina tillhör oss, eftersom vi har våra religiösa rötter där. Att anse detta utan att egentligen ha någon koppling till landet är också en form av kolonialism.
Cecilia Uddén skriver i ett reportage ett så väldigt fint exempel på just hur vi tycker att vi har mer rätt till ”det heliga landet” än dess egen befolkning. Hon beskriver hur hon vid ett tillfälle såg några palestinska barn på ett bröllop som lekte, när en kristen pilgrim säger till dem att inte störa hans bön, som om han hade all rätt i världen att vara där, och de palestinska bröllopsfirarna bara var tillfälliga turister i sitt eget land.
En annan del av vår hårda bevakning av Israel är, enligt Friedman, att vi vill att judarna ska göra något fel. Delvis på grund av en skuld vi känner sedan andra världskriget. Vi vill gärna visa på att israelerna gör lika mycket hemska saker mot palestinierna, för att verka bättre i jämförelse. Våra egna kristna eller västerländska moral grundar sig på den judiska, från Gamla testamentet, och att om de, som ska vara moralens väktare, är omoraliska och begår övergrepp mot andra så behöver ju vi verkligen inte oroa oss.
***
Det svåraste är dock inte att visa på hur vi faktiskt förhåller oss till Mellanöstern. Det är lätt att från ett akademiskt håll döma ut världsledare likaväl som vanliga människor för hur de förenklar verkligheten och har fördomar, och fantasier, om orienten.
Den stora frågan, som så sällan ställs, är den om hur vi bör förhålla oss till ”de andra”. Faktum är ju att vi alla är påverkade av vår kultur och inte kan möta andra utifrån något annat perspektiv än vårt egna. Att säga att det är fel att se andra delar av världen genom
västerländska glasögon, är att vara orealistisk. Då kan vi inte möta andra delar av världen över huvud taget, för vi har fördomar, vare sig vi vill eller inte.
Kanske är det helt fel utgångspunkt, det här att försöka förstå andra helt och hållet. I det svenska förordet till Orientalism skriver Sigrid Kahle om anledningen till hennes intresse för ”orientalism” som ämne. Genom att lära känna en annan kultur kan man se sin egen utifrån och på så sätt förstå denna bättre, både det bra och det dåliga.
Att använda mellanöstern som ett sätt att försöka få väst att se bättre ut är knappast konstruktivt. Att däremot använda det man lär sig om den andra kulturen som ett sätt att se vad som är bra och vad som är konstigt med ens egen kultur är i högsta grad bra, och kanske det ända sättet att kunna mötas och umgås som jämlikar. Det här gäller privatpersoner lika mycket som det gäller media och makthavare. Men media har här en viktig roll bara genom hur vi väljer att uttrycka saker, och genom att vara nyfikna. Då kommer även samhället i stort att påverkas av den retoriken. Vi i väst måste se vår kultur aningen mer ur Östs synvinkel och de ser sin lite mer ur vår. Och där någonstans kanske vi kan börja förstå varandra.
Källor:
Friedman, Thomas (1998) From Beirut to Jerusalem. Harper Collins Publishers. London.
Kianzad, Berhag och Sandström, Lasse (2008) Sanningens många nyanser. Falun.
De los Reyes, Paulina och Mulinari, Diana (2005). Intersektionalitet. Liber AB. Malmö
Said, Edward (2006) Orientalism, Ordfront. Stockholm. Svenskt förord av Kahle, Sigrid.
Uddén, Cecilia ”Jerusalem” ur Boström, Donald (red) Inshallah (2001). Ordfront. Stockholm.
Stressens ologiskhet
Varför julhandel förvirrar mig
Jag kan bli väldigt förvirrad av julhandel. Av all handel, faktiskt, och då har jag ändå studerat ekonomi, men speciellt av julhandel. Anledningen är naturligtvis att allt är så mycket mer. Mer saker, mer folk, mer stress.
Jag hade egentligen tänkt bojkotta julklappar. Mest för att det är jobbigt, men också för att jag vill verka så där alternativ och cool. "Jag vill fira julens glädjebudskap - inte vara så materialistisk", eller så vill jag i hemlighet hämnas på min mamma för att hon aldrig gav mig lussekatter när jag var liten.
Hur som helst så kom jag i någon slags julstämning, och bestämde mig för att inte vara den jobbiga alternativa dottern utan köpa julklappar till familjen. Det var där någonstans det gick fel.
Dag 1 rekognocerade jag inne på akademiebokhandeln. Mest för att jag själv ville gå omkring lite bland böcker. Efter en harmonisk stund tillsammans med grammatikböckerna, fick jag syn på en hylla där personalen hade ställt ut de böcker de rekomenderade. Jag överdriver inte om jag säger att minst hälften handlade om Hitler och hans hantlangare, hembiträden och husdjur. Och om inte det, så något annat folkmords- eller krigsrelaterat.
Jag brukar verkligen inte vara den som är den, men det är faktiskt en makaber tanke att i de svenska julhemmen sitter folk och gottar sig åt förintelsen. Någonstans mellan pepparkakorna och julskinkan.
När jag vände mig om från detta fick jag syn på en snurrhylla med "a short introduction"-serien, och mer specifikt Antisemitism: A short introduction. Det finns inget med den titeln som låter riktigt rätt. Ge den till någon du tycker är för tolerant mot judar?
I serien finns även Fascism: a short introduction. Vad Mussolini gjorde fel, och vad du kan göra för att bli envåldshärskare?
Jag blev så förvirrad och rädd av detta att jag gick till konsum och köpte hommus och färdiga auberginerätter från Libanon. Hommus hjälper mot i princip allt.
Dag 2 Skam den som ger sig. Jag var en ung dam med en julklappslista. Det hela gick bra, trotts snöslasket, genom systembolaget och tehuset. Till och med på Åhlens, även om jag där råkade ut för en tant som försökte tränga sig. Det hade hon inget för. Jag råkade nog också tränga mig före en man med barnvagn. Ha! Noobs!
Sen skulle jag ju bara ha lite grönsaker och polkagrisar. Är det för mycket begärt? På Hemköp upptäckte jag att de inte hade zucchini (aka squash). Zucchini är ett måste i julmaten. Eller det skulle kunna vara i en alternativ verklighet. Så naturligtvis bestämde jag mig för att bojkotta Hemköp och gå till den lilla invandrarbutiken istället.
Där har de zucchini, för de vet hur jul ska firas. Ja, eller inte firas.. men zucchini äter de.
Där drabbades jag, förutom av en trängande känsla av klaustrofobi på grund av alla människor, av en vilja att kunna säga några ord på språket-som-talades-av-ägarna-jag-tror-det-var-arabiska. För att jag alltid vill kunna säga typ hej och tack så mycket på främmande språk, så att dess talare ska tycka om mig.
Tyvärr kan jag inte arabiska, så det enda som kommer fram i min hjärna är en blandning av italienska och hebreiska. Med skyltar som uppmanade mig att skänka pengar till de palestinska barnen, så tänkte jag att det var nog en väldigt dålig idé att säga något på denna språkkombination. Så jag sa tack så mycket. På svenska. Och tänker att nu kommer de att tro att jag är en svensk välbärgad unge som aldrig har varit någonstans, men som sitter och gottar sig åt folkmord. Mellan pepparkakorna och julskinkan.
Och det är väl i princip rätt. Förutom att jag även äter zucchini. Och absolut inte ska ut i julhandeln något mer. I år.
Dagens citat:
I do not understand this squeamishness about the use of gas [...] I am strongly in favour of using poisoned gas against uncivilised tribes.
- Winston Churchill
En blogg utan journalist för en journalist utan blogg..
- Då har du så klart en blogg.
- Nej, det har jag inte, fick jag då lov att svara.
Sanningen är att jag inte hade någon speciellt aktiv blogg. Jag har "bloggat", men detta var för länge sedan, innan "bloggande" blev populärt och en allmän sysselsättning. Jag ser fortfarande ordet blog som en lite gullig förkortning för "web log" (nätloggbok), när de flesta idag inte tycks veta varifrån ordet blogg kommer. Jag är på ett sätt lite allergisk för "bloggismen" som folkrörelse. Det är inte lika coolt när det inte är nördigt, men jag tänker att en kan lära sig att leva med det.
Jag har haft fandom relaterade bloggar, jag har haft personliga bloggar (med eller utan tonårsångestinslag), men nu har jag beslutat att det är dags för en aningen mer seriös och offentlig blogg.
Mest har jag kommit till detta beslut för att jag inser att statusrader på facebook blivit lite av en besatthet för mig, och att det egenligen är alldeles för lite plats för att uttrycka vad jag egentligen vill säga.
Och jag är ju faktiskt journalist-to-be - lite får man väl falla för grupptrycket i sitt framtida yrke. Precis som läkarstudenter börjar spela golf och ekonomistudenter köper aktier (och har backslick). En vill ju passa in.
Så, välkommna. Jag kan inte svara för hur aktiv bloggen kommer att bli - men nu är den iallafall igång.
