Om rabatter och känslor

I morse på SVT diskuterade de kundkort, och bland annat hur affärerna lagrar information om dig så de kan ge dig "personlig" service. Det kan diskuteras att det är ett obehagligt steg mot ett övervakningssamhälle där storebror vet allt om dig. Det kan också kallas praktiskt.
Men ibland kan det bli så fel:

Min mor, som handlar på ica flera gånger om dagen, får genom sitt ica-kort hem rabatter på varor som ica tycker att hon verkar gilla. Ofta stämmer det säkert, men några gånger har det blivit riktigt konstigt.

Här om dagen fick hon 20% rabatt på hummus - Men det är inte min mor som äter hummus, utan det är hennes orientalist till dotter som propsade på att ha det på julbordet 4 månader tidigare.
Hon fick långt efter att de vegetariska barnen flyttat hemifrån erbjudande på quorn-produkter.

Men det allra hemskaste var när hon fick rabatt på en leverpastej, som hon brukade köpa till familjens kräsna, men ack så fina, katt. Flera månader efter att katten dött. Det gav upphov till en del sorg, ska jag säga.

Så tänk er jävligt noga för, kundklubbar. Det kunde varit ett dött barns favoritflingor, tandkrämen som ex-maken brukade använda eller bullarna som du brukade bjuda en vän som nu inte pratar med dig på. Jag menar, vill man verkligen släppa lös alla dessa känslor? Är det bra för konsumtionen?

Kränka privatlivets helgd.

Alla bloggar, facebookar, twittrar, youtubar... Ja, nybildar verb för alla sorters sätt att umgås och publiceras på nätet.
Och jag tycker att det är jättebra, alla ska få bli publicerade. Jag tycker om att läsa författare som aldrig skulle blivit publicerade utan sin blogg, höra musik som slagit igenom från youtube, och utbyta meningar med människor från andra sidan världen. Ur en demokratisk synvinkel är det jättefint att alla får bli publicerade. Även om varje blogg läses av bara ett fåtal människor.
Många använder dessa medier för att meddela olika saker från sin vardag. Ibland riktigt personliga saker. Jag är själv en av dem som gör det. Det är väl egentligen inte riktigt klokt, men alla får bestämma själva om de vill dela sin ångest, avklädda kropp eller fylleeskapader med världen. Jag kan ta ansvar för, och ta konsekvenserna av när jag själv delar med mig av mitt privatliv. Men vad händer när andra delar med sig av det?
I den traditionella pressen finns detta reglerat genom de pressetiska reglerna (http://www.po.se/regler/pressetiska-regler)
"Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning."
Grövre typer av förtal och kränkningar finns även reglerade i Sveriges grundlag (TRF 7:e kapitlet). Men jag talar här om välvilligt kränkande av privatlivet.
Vänner till mig har i bloggar och på facebook delat med sig av privata stunder i mitt liv, upplyst andra om var jag har varit, publicerat bilder på mig då jag inte alltid sett helt hedervärd ut, och även kallat mig vid inte så smickrande smeknamn. Vem reglerar detta? Är det OK? Jag har iallafall inte ombetts att ge min syn och få ge ett genmäle.
I pressetiken framgår förvisso också att det är mer ok att publicera uppgifter om offentliga personer, och när alla har sin egen blogg och youtubekanal, så är vi väl alla offentliga. När jag nu valt att finnas på nätet, och dela med mig av min vardag till de som vill lyssna, så får jag väl skylla mig själv?
Men det gör mig alltid lite illa till mods att se mina egna privata stunder publicerade på semi-offentliga platser. Öppna för någon form av allmänhet att läsa. Lite integritet vill man ändå behålla, även om det är svårt att dra den gränsen, när folk är så öppna med sin vardag.
Jag, personligen, tycker att det finns en stor skillnad mellan vad man får publicera om sig själv, och vad man får publicera om andra. Om du själv vill publicera komprometterande bilder på dig och skrika ut din ångest på nätet, så kan jag tycka att det är oöverlagt och korkat, men det är din fulla rätt att göra det. Om någon annan publicerar detta, så tycker jag faktiskt att det är kränkande, även om det gjorts kärleksfullt.
Vad tycker du? Var kan man dra gränsen? Eller är allt ok, bara det inte var illa ment?

Katt- och kolaindex

Jag brukar ibland gå in på blocket och titta på katter som är till salu. Inte så mycket för att jag tänker köpa en katt nu, utan för att det gör mig glad att titta på katter och tänka på att skaffa mig en så småningom. Och naturligtvis för att jag måste förbereda mig för när jag väl är gammal nog för att bli en crazy cat lady.
På blocket har jag noterat att vanliga bondkattungar för det mesta kostar symboliska 100 kr.

När jag nämnde detta för mina föräldrar så sade min pappa något i stil med att "på min tid kostade kattungar 1 krona". Priset för en kattunge har alltså blivit 100 gånger större sedan min pappa var liten på 50-talet.

Detta fick mig att tänka på en annan sak min pappa har berättat om sin barndom. Nämligen "ett-öres-kolor". Alltså kolor som kostar 1 öre styck, det billigaste godiset som fanns att köpa för veckopengen. Det är något man knappt kan tänka sig nu mera. När jag var liten var våra "ett-öres-kolor", det vill säga det godis med det billigaste styckpriset, tuggummin för 50 öre. Nu har 50-öringarna tagits bort, och dagens barn köper tuggummin eller små kolor för 1 krona styck. Alltså kostar godis, liksom katter, 100 gånger med idag än på 50-talet.

Enligt katt- och kolaindex har priset ökat med 10 000% sedan 50-talet. En rejäl inflation, eller hur?

Går man däremot in på Statistiska Centralbyråns hemsida, så kan man där räkna ut kronans värdeförändring med hjälp av konsumentprisindex, ett index som består av andra, och mindre viktiga, varor än katter och kolor.
Enligt detta har priset sedan 1955 bara ökat med 1219%. Och att 1 krona 1955 är cirka 13 kronor idag.

Men för 13 kronor får du ingen katt på blocket. Och har du 13 öre, så kan du i bästa fall smälta ner dem och utvinna metallen, men du får hur som helst ingen kola för det.

Så hur stor har inflationen faktiskt varit? Är konsumentprisindex mer sanningsenligt än katt- och kolaindex? Och bör du kanske, nästa gång du löneförhandlar, fundera på om du kan köpa lika många katter nu, som du kunde förra gången din lön förhandlades upp?

Mitt Lunds Universitet

Steve och Lunds Universitet arrangerar en filmtävling, Ditt Lunds Universitet (www.facebook.com/filmadittlu). Eftersom jag, som arrangör och domare inte kan delta i filmtävlingen, så tänkte jag att jag berättar om Mitt Lunds Universitet i skriftlig form istället.

Mitt första minne av Lunds Universitet är från innan jag ens började grundskolan. Jag kan inte ha varit mer än 5-6 år gammal. Jag och min bror, som är ett år yngre än mig, följde med pappa till jobbet. Detta var när lärarutbildningen fortfarande låg i Lund, och pappa hade sitt kontor i den vita universitetsbyggnaden. Faktiskt på exakt det ställe där kommunikationsavdelningen, som anordnar filmtävlingen, ligger idag.

Entrén till universitetsbyggnaden, med de stora pelarna och den mäktiga akustiken, var så klart överväldigande för ett litet barn. Jag kände varje gång jag var där att jag var tvungen att vara extra tyst och högtidlig. Men om jag känner min pappa rätt kan han säkert ha uppmuntrat oss till att ropa högt och höra hur det ekade.

Den här speciella dagen var det nymålat, eller nyoljat eller vad man nu gör för att bevara stora, högtidliga, universitetsbyggnader. Det satt lappar på pelarna som varnade för att man inte fick röra dem. Om jag känner mig själv rätt så var jag noga med att absolut inte röra dem, men min bror hade inte samma respekt. Så snart pappa hade läst vad som stod på lapparna för oss, så sprang min bror fram till en av dem och lade hela handen på den.

Jag minns faktiskt inte om det blev ett handavtryck på pelaren, eller om färgen redan hade torkat. Men än idag så sneglar jag lite på pelarna varje gång jag går igenom entrén på universitetshuset, för att se om jag kan se ett svagt handavtryck. Jag tror egentligen inte att det finns där, och har det någonsin funnits så har det säkert målats över.

Men jag gillar tanken på att det finns där, och att Lunds universitet var vårt, mitt och min brors, långt innan vi någonsin började studera. Och i egenskap av äkta lundabor så kommer det att vara vårt också när vi för länge sedan har var sin examen från LU.

Voluntary Madness

I am not feeling so good right now, in what may be a state of illness. Or perhaps not. I'll get to why in a couple of sentences. And that has gotten me thinking of how I regard illness, work and life in general. Because, honestly, there's not much else to do, since my interest for sit coms and reality shows went down to "not another one or I might have to poke my brain out with a stick".

In the life that I, and the people around me lead, there is some sort of almost glamour surrounding working yourself into illness, and into being burnt out. Welcome to the wonderful world of volunteering for student organizations.

Here you find people studying 200%, while they are also involved in two or three different organizations dealing with everything from politics to cooking.

People are juggling studying for friday's exam, while they handle the economics of their student union, they are writing that paper and rehearsing for the leading role in the big play premiering next week. All the while they show up to parties, meetings, social events of all sorts and are writing a thesis.

So when you have reached the dream of actually being payed for some part of your involvement in this maze of voluntary madness, shouldn't you feel oh so lucky, and work even harder?
Shouldn't I rush down to the office, or the studio, at the slightest problem, even if I have a temperature of 39 degrees celsius? Shouldn't I stay to be social at every party until the club closes, or until I physically collaps?

I have quite the role models, both inside and outside of my own organization, people who will not stop until they're burned out, physically ill or have driven themselves so far that they can't do anything more. That work through the nights to make deadlines, only to go to meetings the next day, and out getting drunk on some social function the next night.

And written out like this, it doesn't seem like healthy behavior. But living in it, you start believing it's normal.
That's why I don't know if I'm actually ill right now. I don't know if I'm just being a sissy, staying home because I can't be bothered to go work. Or if I'm actually worse off than I let myself feel, because I've been through more stressful times.

But I know this - despite that feeling of guilt - logically it's better to rest up now, and be back to work in a day or two, than to push along despite of yourself, and be out cold for a week. Regardless of what the social norm is.

Yes, I stay at home just for aching muscles and a sub-febrile state. Yes, I go home from parties earlier, when I'm not in a festive mood. Yes, I will spend time with my, non-colleague, friends rather than spending my nights and days at (volunteer) work.

Maybe that makes me a bad student politician, but at least it makes me sane.

Vår dubbla bild av Orienten

Bilden i väst av Mellanöstern och de människor som bor där är kluven. Araber är främmande och farliga, samtidigt som vi fascineras av sagor som Tusen och en Natt. Vi tycker att det är så långt borta från vår egen kultur, men ändå har vår kultur och religion sina rötter där. Så hur ska vi egentligen förhålla oss till ”Orienten”?


Genom hela västvärldens historia har även Orienten funnits med, och då speciellt Mellanöstern. Det var i Mellanöstern som de tidigaste civilisationerna uppstod. Det vi idag kallar mellanöstern ligger precis på andra sidan medelhavet, och var en del av romarriket. Det är alltså inte, som Bortre Asien och Amerika, något som vi västerlänningar anser oss ha upptäckt. Utan det har, på gott och ont, alltid funnits där. Det har varit annorlunda, men ändå väldigt likt vår egen värld.

 

När man studerar vårt förhållande till Mellanöstern finns det en bok som är obligatorisk läsning, Orientalism av Edward Said. I Orientalism utvecklar Said hur vi har ett dubbelt förhållande till Mellanöstern. Dels ser vi araber, för det är oftast araber vi tänker på, som oärliga, konfliktbenägna och barnsliga. Dels ser vi myten om ”de arabiska nätterna”, mäktiga sultaner, förföriska magdansöser och flygande mattor. En magisk värld som vi har fått i oss i generationer genom sagor som tusen och en natt.

Oavsett om vi är orientalister av det gamla gardet, och dras till allt exotiskt, eller om vi är rädda för dessa primitiva och krigsivrande muslimer, så har vi, naturligtvis, inte en sann bild av Orienten.

 

Den postkoloniala teorin, där Said anses vara ett av de viktiga namnen, säger att vi i väst försöker göra andra kulturer till en motbild av oss själva. Genom att säga att den andre är barnslig, våldsam och ociviliserad så framstår vi själva som fredliga, rationella och helt enkelt bättre. Dels är detta psykologiskt viktigt för oss, för att vi skapar vår egen, positiva, självbild genom detta. Dels är det ett sätt att rättfärdiga att väst lägger sig i politik i Mellanöstern.

 

***

 

Said uppmärksammar i sin bok bara det anglosaxiska och franska förhållandet till Mellanöstern, och främst inom politiken. Men argumenten fungerar även på svensk media. I Sverige kan vi se att man försöker måla ut ”araberna” som dåliga.

Media uppmärksammar hedersrelaterat våld, främst hos familjer med ursprung i mellanöstern. Detta förstärker bilden av den våldsamme, ortodoxt religiöse orientalen, och tar fokus från det faktum att våld inom familjen sker även bland etniska svenskar. Vi har definierat vår rationalitet och fredlighet genom att låta ”de andra” vara värre än vi.

 

I boken Sanningens många nyanser av Berhang Kianzad och Lasse Sandström skriver författarna om bra exempel på mångfaldsjournalistik i andra länder. Och om en del riktigt dåliga exempel från Sverige. De skriver om en artikelserie som Sydsvenskan gjorde 2006 som handlar om muslimer, där en stor del av rubrikerna innehöll ord som ”terrorist” eller ”extremist”.

Rent generellt säger de att media har en tendens att koppla samman enstaka ”terrorbrott” med hela den islamska världen, istället för att se det som en enstaka händelse. Dessutom pekar de på att det begås mycket fler hatbrott mot muslimer i Sverige än det begås terrordåd. Detta tar media inte upp.

 

Kopplingen mellan islam, eller araber, och terrorism har så klart ökat sedan elfte september 2001. Terrorism och muslimsk fundamentalist är ord som förekommer ofta både i tidningar och i politisk retorik. Speciellt från USA:s sida.

USA har motiverat både sin närvaro i Irak och Afghanistan med att där ska finnas terrorister. Man kan fråga sig om deras närvaro i dessa, och andra, länder inte snarare visar på ett slags kolonialistiskt tänkande.

USA måste rädda dessa stackars orientaler som inte vet bättre. De ska upplysa dem, i den mån det går, om hur de ska leva och utforma sina samhällen. Det finns naturligtvis också andra anledningar till invasionerna, men mycket av retoriken riktar in sig på ”hotet” mot USA och dess livsstil. Samt på hur dessa länder måste frälsas från o nda ledare och fundamentalism.

 

***

 

Som en kontrast till det hotfulla Öst finns också en stark känsla av samhörighet med Mellanöstern. Detta beror mycket på att kristendomen har sina rötter i Mellanöstern och att våra heligaste platser ligger i nuvarande Israel.

Israel är lite av ett specialfall. Ett judiskt, och ibland mer västerländskt land, mitt bland de muslimska. Men Israel är viktigt i ett orientalistiskt sammanhang eftersom mycket av vår bild av Mellanöstern utgår från Israel. Både genom media och genom religion och kultur.

 

Den amerikanske journalisten Thomas Friedman, som har varit mellanösternkorrespondent för New York Times, skriver i sin bok ”From Beirut to Jerusalem” om detta. Han skriver att Israel är ett av de länder i världen där det finns flest utrikeskorrespondenter jämfört med hur stort landet är.

En av anledningarna, enligt Friedman, är att vi blir mer intresserade av nyheter när det handlar om en plats vi känner till. Och vem känner inte igen namn som Jerusalem, Betlehem och Röda havet? Även om många i Sverige idag inte är särskilt religiösa känner vi ändå till namnen, eftersom det är en del av vår kulturella historia. När vi slår på nyheterna och vi hör dessa namn så hajar vi till och lyssnar, även om vi aldrig varit i Israel.

 

Väst, och speciellt det kristna väst, anser också på sätt och vis att Israel/Palestina tillhör oss, eftersom vi har våra religiösa rötter där. Att anse detta utan att egentligen ha någon koppling till landet är också en form av kolonialism.

Cecilia Uddén skriver i ett reportage ett så väldigt fint exempel på just hur vi tycker att vi har mer rätt till ”det heliga landet” än dess egen befolkning. Hon beskriver hur hon vid ett tillfälle såg några palestinska barn på ett bröllop som lekte, när en kristen pilgrim säger till dem att inte störa hans bön, som om han hade all rätt i världen att vara där, och de palestinska bröllopsfirarna bara var tillfälliga turister i sitt eget land.

 

En annan del av vår hårda bevakning av Israel är, enligt Friedman, att vi vill att judarna ska göra något fel. Delvis på grund av en skuld vi känner sedan andra världskriget. Vi vill gärna visa på att israelerna gör lika mycket hemska saker mot palestinierna, för att verka bättre i jämförelse. Våra egna kristna eller västerländska moral grundar sig på den judiska, från Gamla testamentet, och att om de, som ska vara moralens väktare, är omoraliska och begår övergrepp mot andra så behöver ju vi verkligen inte oroa oss.

 

***

 

Det svåraste är dock inte att visa på hur vi faktiskt förhåller oss till Mellanöstern. Det är lätt att från ett akademiskt håll döma ut världsledare likaväl som vanliga människor för hur de förenklar verkligheten och har fördomar, och fantasier, om orienten.

Den stora frågan, som så sällan ställs, är den om hur vi bör förhålla oss till ”de andra”. Faktum är ju att vi alla är påverkade av vår kultur och inte kan möta andra utifrån något annat perspektiv än vårt egna. Att säga att det är fel att se andra delar av världen genom

västerländska glasögon, är att vara orealistisk. Då kan vi inte möta andra delar av världen över huvud taget, för vi har fördomar, vare sig vi vill eller inte.

 

Kanske är det helt fel utgångspunkt, det här att försöka förstå andra helt och hållet. I det svenska förordet till Orientalism skriver Sigrid Kahle om anledningen till hennes intresse för ”orientalism” som ämne. Genom att lära känna en annan kultur kan man se sin egen utifrån och på så sätt förstå denna bättre, både det bra och det dåliga.

 

Att använda mellanöstern som ett sätt att försöka få väst att se bättre ut är knappast konstruktivt. Att däremot använda det man lär sig om den andra kulturen som ett sätt att se vad som är bra och vad som är konstigt med ens egen kultur är i högsta grad bra, och kanske det ända sättet att kunna mötas och umgås som jämlikar. Det här gäller privatpersoner lika mycket som det gäller media och makthavare. Men media har här en viktig roll bara genom hur vi väljer att uttrycka saker, och genom att vara nyfikna. Då kommer även samhället i stort att påverkas av den retoriken. Vi i väst måste se vår kultur aningen mer ur Östs synvinkel och de ser sin lite mer ur vår. Och där någonstans kanske vi kan börja förstå varandra.

 

Källor:

Friedman, Thomas (1998) From Beirut to Jerusalem. Harper Collins Publishers. London.

Kianzad, Berhag och Sandström, Lasse (2008) Sanningens många nyanser. Falun.

De los Reyes, Paulina och Mulinari, Diana (2005). Intersektionalitet. Liber AB. Malmö

Said, Edward (2006) Orientalism, Ordfront. Stockholm. Svenskt förord av Kahle, Sigrid.

Uddén, Cecilia ”Jerusalem” ur Boström, Donald (red) Inshallah (2001). Ordfront. Stockholm.


Stressens ologiskhet

Saker som jag tänker att jag måste göra stressar mig. Som att skriva en blogg för att man borde göra det, eftersom jag är bra på att skriva. Det är i alla fall det folk säger till mig (jag älskar ju mig själv och det jag skriver, men däremot litar jag inte på mitt eget omdöme).
Nåväl. Samma sak gäller tydligen för TV-produktion. Jag har hållt på med student TV i ett och ett halvt år.
(Åh herregud är det så länge? Jag tycker att jag fortfarande är ny i den insnöade studentvärlden ... men här är jag gammal och dryg. Jag vägrar!)
Och jag har alltid tyckt att det är underbart roligt att vara ute och filma, och redigera och till och med att stressa för att hålla deadline till ett liveprogram. Men nu, när jag måste göra precis samma sak för skolan så får jag prestationsångest och mår dåligt. Det är väl "duktig flicka"-komplexen som gör sig påminda. En är ju ändå storasystern i en akademikerfamilj.
Så när jag vaknar på en lördag, och känner mig lite lagom bakfull, så måste jag ta två djupa andetag och tänka att "Idag behöver jag inte göra någonting". Jag kan ta det lugnt, jag kan göra saker som jag inte har hunnit för att jag stressar runt som en skållad råtta.
Så jag bakar scones, för att jag kan - och jag har tid! Jag ger mig ut på en lång promenad, på vilken jag också lyckas att gå förbi en korridor på delphi och knacka på och säga
"Hello - I was here some days ago, and I forgot my notebook. I'll just get that... Have a nice morning" På vilket jag får ett svar på svenska. Fail. Men jag fick i alla fall tillbaka mitt anteckningsblock med bildkompositionerings-tips, snabbkomandon till redigeringsprogrammet final cut och hebreiska gloslistor.
Det finns, kan vi konstatera, en anledning till att jag borde bli TV-journalist som free-stylar mina frågor. Jag kan inte hålla reda på anteckningsböcker. Tröjor och vantar har jag också lite svårt för. Men kamerautrustning skulle jag aldrig glömma.
Jag lyckas äntligen hämta mitt ID-kort (där jag ser ut som något ur en skräckfilm - antar jag i alla fall, jag kan inget om film) och gå och träna med en väninna. Allt för att jag ignorerar den lilla rösten som säger att jag borde vara någon annanstans, och göra något nyttigare. Vilket är absurt med tanke på att springa ärenden och träna nog är något av det nyttigaste man kan tänka sig.
Så nu sitter  jag här med mitt kardemummakaffe, och försöker förstå att det är precis här jag borde vara, inte någon annanstans. Att det ska vara så svårt att förstå. Men det kommer.
Och förresten, så var jag inte bakfull imorse, jag har ont i huvudet på grund av stressrelaterade spänningar.

Varför julhandel förvirrar mig

Jag kan bli väldigt förvirrad av julhandel. Av all handel, faktiskt, och då har jag ändå studerat ekonomi, men speciellt av julhandel. Anledningen är naturligtvis att allt är så mycket mer. Mer saker, mer folk, mer stress.

Jag hade egentligen tänkt bojkotta julklappar. Mest för att det är jobbigt, men också för att jag vill verka så där alternativ och cool. "Jag vill fira julens glädjebudskap - inte vara så materialistisk", eller så vill jag i hemlighet hämnas på min mamma för att hon aldrig gav mig lussekatter när jag var liten.
Hur som helst så kom jag i någon slags julstämning, och bestämde mig för att inte vara den jobbiga alternativa dottern utan köpa julklappar till familjen. Det var där någonstans det gick fel.

Dag 1 rekognocerade jag inne på akademiebokhandeln. Mest för att jag själv ville gå omkring lite bland böcker. Efter en harmonisk stund tillsammans med grammatikböckerna, fick jag syn på en hylla där personalen hade ställt ut de böcker de rekomenderade. Jag överdriver inte om jag säger att minst hälften handlade om Hitler och hans hantlangare, hembiträden och husdjur. Och om inte det, så något annat folkmords- eller krigsrelaterat.  
Jag brukar verkligen inte vara den som är den, men det är faktiskt en makaber tanke att i de svenska julhemmen sitter folk och gottar sig åt förintelsen. Någonstans mellan pepparkakorna och julskinkan.

När jag vände mig om från detta fick jag syn på en snurrhylla med "a short introduction"-serien, och mer specifikt Antisemitism: A short introduction.  Det finns inget med den titeln som låter riktigt rätt. Ge den till någon du tycker är för tolerant mot judar?
I serien finns även Fascism: a short introduction. Vad Mussolini gjorde fel, och vad du kan göra för att bli envåldshärskare?

Jag blev så förvirrad och rädd av detta att jag gick till konsum och köpte hommus och färdiga auberginerätter från Libanon. Hommus hjälper mot i princip allt.

Dag 2 Skam den som ger sig. Jag var en ung dam med en julklappslista. Det hela gick bra, trotts snöslasket, genom systembolaget och tehuset. Till och med på Åhlens, även om jag där råkade ut för en tant som försökte tränga sig. Det hade hon inget för. Jag råkade nog också tränga mig före en man med barnvagn. Ha! Noobs!

Sen skulle jag ju bara ha lite grönsaker och polkagrisar. Är det för mycket begärt? På Hemköp upptäckte jag att de inte hade zucchini (aka squash). Zucchini är ett måste i julmaten. Eller det skulle kunna vara i en alternativ verklighet. Så naturligtvis bestämde jag mig för att bojkotta Hemköp och gå till den lilla invandrarbutiken istället.
Där har de zucchini, för de vet hur jul ska firas. Ja, eller inte firas.. men zucchini äter de.

Där drabbades jag, förutom av en trängande känsla av klaustrofobi på grund av alla människor, av en vilja att kunna säga några ord på språket-som-talades-av-ägarna-jag-tror-det-var-arabiska. För att jag alltid vill kunna säga typ hej och tack så mycket på främmande språk, så att dess talare ska tycka om mig.

Tyvärr kan jag inte arabiska, så det enda som kommer fram i min hjärna är en blandning av italienska och hebreiska. Med skyltar som uppmanade mig att skänka pengar till de palestinska barnen, så tänkte jag att det var nog en väldigt dålig idé att säga något på denna språkkombination. Så jag sa tack så mycket. På svenska. Och tänker att nu kommer de att tro att jag är en svensk välbärgad unge som aldrig har varit någonstans, men som sitter och gottar sig åt folkmord. Mellan pepparkakorna och julskinkan.

Och det är väl i princip rätt. Förutom att jag även äter zucchini. Och absolut inte ska ut i julhandeln något mer. I år.

Dagens citat:
I do not understand this squeamishness about the use of gas [...] I am strongly in favour of using poisoned gas against uncivilised tribes.
- Winston Churchill


En blogg utan journalist för en journalist utan blogg..

För någon vecka sedan, när jag sade att jag studerade journalistik, fick jag som svar påståendet:
- Då har du så klart en blogg.
- Nej, det har jag inte, fick jag då lov att svara.
Sanningen är att jag inte hade någon speciellt aktiv blogg. Jag har "bloggat", men detta var för länge sedan, innan "bloggande" blev populärt och en allmän sysselsättning. Jag ser fortfarande ordet blog som en lite gullig förkortning för "web log" (nätloggbok), när de flesta idag inte tycks veta varifrån ordet blogg kommer. Jag är på ett sätt lite allergisk för "bloggismen" som folkrörelse. Det är inte lika coolt när det inte är nördigt, men jag tänker att en kan lära sig att leva med det.

Jag har haft fandom relaterade bloggar, jag har haft personliga bloggar (med eller utan tonårsångestinslag), men nu har jag beslutat att det är dags för en aningen mer seriös och offentlig blogg.
Mest har jag kommit till detta beslut för att jag inser att statusrader på facebook blivit lite av en besatthet för mig, och att det egenligen är alldeles för lite plats för att uttrycka vad jag egentligen vill säga.
Och jag är ju faktiskt journalist-to-be - lite får man väl falla för grupptrycket i sitt framtida yrke. Precis som läkarstudenter börjar spela golf och ekonomistudenter köper aktier (och har backslick). En vill ju passa in.

Så, välkommna. Jag kan inte svara för hur aktiv bloggen kommer att bli - men nu är den iallafall igång.

 

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0