Die Kaiserin

Men ibland kan det bli så fel:

Min mor, som handlar på ica flera gånger om dagen, får genom sitt ica-kort hem rabatter på varor som ica tycker att hon verkar gilla. Ofta stämmer det säkert, men några gånger har det blivit riktigt konstigt.

Här om dagen fick hon 20% rabatt på hummus - Men det är inte min mor som äter hummus, utan det är hennes orientalist till dotter som propsade på att ha det på julbordet 4 månader tidigare.

Hon fick långt efter att de vegetariska barnen flyttat hemifrån erbjudande på quorn-produkter.

Men det allra hemskaste var när hon fick rabatt på en leverpastej, som hon brukade köpa till familjens kräsna, men ack så fina, katt. Flera månader efter att katten dött. Det gav upphov till en del sorg, ska jag säga.

Så tänk er jävligt noga för, kundklubbar. Det kunde varit ett dött barns favoritflingor, tandkrämen som ex-maken brukade använda eller bullarna som du brukade bjuda en vän som nu inte pratar med dig på. Jag menar, vill man verkligen släppa lös alla dessa känslor? Är det bra för konsumtionen?

Och jag tycker att det är jättebra, alla ska få bli publicerade. Jag tycker om att läsa författare som aldrig skulle blivit publicerade utan sin blogg, höra musik som slagit igenom från youtube, och utbyta meningar med människor från andra sidan världen. Ur en demokratisk synvinkel är det jättefint att alla får bli publicerade. Även om varje blogg läses av bara ett fåtal människor.

Många använder dessa medier för att meddela olika saker från sin vardag. Ibland riktigt personliga saker. Jag är själv en av dem som gör det. Det är väl egentligen inte riktigt klokt, men alla får bestämma själva om de vill dela sin ångest, avklädda kropp eller fylleeskapader med världen. Jag kan ta ansvar för, och ta konsekvenserna av när jag själv delar med mig av mitt privatliv. Men vad händer när andra delar med sig av det?

I den traditionella pressen finns detta reglerat genom de pressetiska reglerna (http://www.po.se/regler/pressetiska-regler)

"Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning."

Grövre typer av förtal och kränkningar finns även reglerade i Sveriges grundlag (TRF 7:e kapitlet). Men jag talar här om välvilligt kränkande av privatlivet.

Vänner till mig har i bloggar och på facebook delat med sig av privata stunder i mitt liv, upplyst andra om var jag har varit, publicerat bilder på mig då jag inte alltid sett helt hedervärd ut, och även kallat mig vid inte så smickrande smeknamn. Vem reglerar detta? Är det OK? Jag har iallafall inte ombetts att ge min syn och få ge ett genmäle.

I pressetiken framgår förvisso också att det är mer ok att publicera uppgifter om offentliga personer, och när alla har sin egen blogg och youtubekanal, så är vi väl alla offentliga. När jag nu valt att finnas på nätet, och dela med mig av min vardag till de som vill lyssna, så får jag väl skylla mig själv?

Men det gör mig alltid lite illa till mods att se mina egna privata stunder publicerade på semi-offentliga platser. Öppna för någon form av allmänhet att läsa. Lite integritet vill man ändå behålla, även om det är svårt att dra den gränsen, när folk är så öppna med sin vardag.

Jag, personligen, tycker att det finns en stor skillnad mellan vad man får publicera om sig själv, och vad man får publicera om andra. Om du själv vill publicera komprometterande bilder på dig och skrika ut din ångest på nätet, så kan jag tycka att det är oöverlagt och korkat, men det är din fulla rätt att göra det. Om någon annan publicerar detta, så tycker jag faktiskt att det är kränkande, även om det gjorts kärleksfullt.

Vad tycker du? Var kan man dra gränsen? Eller är allt ok, bara det inte var illa ment?

På blocket har jag noterat att vanliga bondkattungar för det mesta kostar symboliska 100 kr.

När jag nämnde detta för mina föräldrar så sade min pappa något i stil med att "på min tid kostade kattungar 1 krona". Priset för en kattunge har alltså blivit 100 gånger större sedan min pappa var liten på 50-talet.

Detta fick mig att tänka på en annan sak min pappa har berättat om sin barndom. Nämligen "ett-öres-kolor". Alltså kolor som kostar 1 öre styck, det billigaste godiset som fanns att köpa för veckopengen. Det är något man knappt kan tänka sig nu mera. När jag var liten var våra "ett-öres-kolor", det vill säga det godis med det billigaste styckpriset, tuggummin för 50 öre. Nu har 50-öringarna tagits bort, och dagens barn köper tuggummin eller små kolor för 1 krona styck. Alltså kostar godis, liksom katter, 100 gånger med idag än på 50-talet.

Enligt katt- och kolaindex har priset ökat med 10 000% sedan 50-talet. En rejäl inflation, eller hur?

Går man däremot in på Statistiska Centralbyråns hemsida, så kan man där räkna ut kronans värdeförändring med hjälp av konsumentprisindex, ett index som består av andra, och mindre viktiga, varor än katter och kolor.

Enligt detta har priset sedan 1955 bara ökat med 1219%. Och att 1 krona 1955 är cirka 13 kronor idag.

Men för 13 kronor får du ingen katt på blocket. Och har du 13 öre, så kan du i bästa fall smälta ner dem och utvinna metallen, men du får hur som helst ingen kola för det.

Så hur stor har inflationen faktiskt varit? Är konsumentprisindex mer sanningsenligt än katt- och kolaindex? Och bör du kanske, nästa gång du löneförhandlar, fundera på om du kan köpa lika många katter nu, som du kunde förra gången din lön förhandlades upp?

Mitt första minne av Lunds Universitet är från innan jag ens började grundskolan. Jag kan inte ha varit mer än 5-6 år gammal. Jag och min bror, som är ett år yngre än mig, följde med pappa till jobbet. Detta var när lärarutbildningen fortfarande låg i Lund, och pappa hade sitt kontor i den vita universitetsbyggnaden. Faktiskt på exakt det ställe där kommunikationsavdelningen, som anordnar filmtävlingen, ligger idag.

Entrén till universitetsbyggnaden, med de stora pelarna och den mäktiga akustiken, var så klart överväldigande för ett litet barn. Jag kände varje gång jag var där att jag var tvungen att vara extra tyst och högtidlig. Men om jag känner min pappa rätt kan han säkert ha uppmuntrat oss till att ropa högt och höra hur det ekade.

Den här speciella dagen var det nymålat, eller nyoljat eller vad man nu gör för att bevara stora, högtidliga, universitetsbyggnader. Det satt lappar på pelarna som varnade för att man inte fick röra dem. Om jag känner mig själv rätt så var jag noga med att absolut inte röra dem, men min bror hade inte samma respekt. Så snart pappa hade läst vad som stod på lapparna för oss, så sprang min bror fram till en av dem och lade hela handen på den.

Jag minns faktiskt inte om det blev ett handavtryck på pelaren, eller om färgen redan hade torkat. Men än idag så sneglar jag lite på pelarna varje gång jag går igenom entrén på universitetshuset, för att se om jag kan se ett svagt handavtryck. Jag tror egentligen inte att det finns där, och har det någonsin funnits så har det säkert målats över.

Men jag gillar tanken på att det finns där, och att Lunds universitet var vårt, mitt och min brors, långt innan vi någonsin började studera. Och i egenskap av äkta lundabor så kommer det att vara vårt också när vi för länge sedan har var sin examen från LU.